Amning är ett ämne som det alltid diskuteras mycket om. Jag är för amning, jag vill att alla (om det går) ska få uppleva amningen. Det är mysigt, ger närhet, trygghet och är oerhört bra för det nyfödda barnet.

Med mitt första barn Love gick inte amningen lika bra. Love skrek väldigt mycket de första veckorna och det började redan på BB. Nu ett par år efteråt kan jag känna att jag inte fick den hjälp jag behövde. Jag bad inte heller om hjälp. Men som förstagångsförälder kan det i bland vara svårt att veta när och om man ska be om hjälp.

Love hade svårt att ta bröstet eftersom han skrek så mycket vilket resulterade i att vi också gav flska, vilket gjorde Love förvirrad. När han tog flaska kunde han inte bröstet och så tvärtom. Det hela slutade med att han vägrade ett bröst så att jag bara ammade på det ena och det resulterade i att mjölken sinade. Efter 3 veckor slutade jag med helamning och efter 6 veckor slutade jag amma helt. Det blev en fröjd för både mig och Love, jag slapp vara frustrerad och Love slapp skrika.

Nu efteråt vet jag att det finns hjälp att få, nästan alla kan amma men det tar TID att få det att fungera ordentligt. Vi fick reda på att Loves mage inte tålde proteinet i mjölket, det var därför han skrek. Hade jag förstått det tidigare eller hade en läkare eller kvinnan på bvc gett mig tips att sluta med mjölkprodukter så hade allt gått mycket smidigare.

Det är svårt till en början att få till det med amningen, men ge det tid, flera veckor (ibland månader). När det sedan fungerar är det underbart att amma!

Med mitt andra barn hade jag med mig allt som jag lärde mig med Love. Det gick jätte bra att amma från första stund och jag bad om hjälp på BB. Jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ville ha mycket hjälp med amningen på BB. Jag ammade Signe tills hon själv inte ville mer och då var hon 6,5 månader.