I torsdags var jag hembjuden på middag hos mitt Doulapar nr 4. Hur trevligt som helst och ursöta tvillingar. Pojken är lik sin mamma och sin storebror och och flickan är lik sin pappa. Vi firade tvillingarnas ankomst med champange, mycket trevligt! :)

Som tack för hjälpen la pojken en stooor kaskadspya över hela mig mig!

Jag hoppas jag kommer fortsätta att bli uppdaterad för hur det går för mina par, för bebisarna och kanske när det är dags för tillökning igen! :)

...på sin statusuppdatering på facebook

 "Den 11 april kl. 2.38 på morgonen kom vår son till världen efter en låååååång graviditet och en ännu längre förlossning! En stor gosse på 4,2 kg och 53 cm! Om någon är nyfiken på min förlossning finns den berättad av vår underbara doula på www.doula.bloggplatsen.se under "en välskapt gosse". (Gravida avrådes från att läsa :)) vår son har redan upplyst sina föräldrar om att han är otålig och det inte är något fel på hans lungkapacitet....Men för det mesta är han nöjd med livet! "

(plockade bort namnet och skrev son)

Så glad! :)

Jag fick tillåtelse att lägga upp på en bild på den snabbaste bebisen som behagade att komma ut efter 20 min på förlossningen. Pappan skickade en super fin bild på tösen via iphonen, men jag är inte så teknisk så att jag får in den på bloggen (jag försökte men det blev iiiinte bra).

Så jag hittade en egen! :)

En precis nykläckt bebis

En stolt pappa

Det blev lite kladdigt...

I fredags var jag på ett Doulasamtal med mitt Doulapar nr 5.  I början på Maj är det beräknat och den 29:e april går jag på jour igen. Innan dess ska jag hinna med ett glas vin eller två! :)

Annars är det tomt i min kalender. Mellan juni och till mitten på september ska jag försöka att ha semester. Jag ska måla hus, hänga på soliga Öland, åka till Cypern och gå på min bästa väns bröllop (eller festen för bröllopet var i januari)! :)

Men jag vill ju ha fler par i min kalender, jag vill ju se fler bebisar födas! Ni som är nygravida eller tänker börja att producera snart, ta gärna kontakt med mig för mer information. Är gärna med er och är ett stöd under er graviditet och under er förlossning! :)

Jag har bett mina par som redan ploppat att skriva lite vad dom tycker om mig som Doula som jag sedan kan lägga ut här på bloggen och använda som referenser.  Återkommer i det.

Detta inlägg kan blir hur långt som helst om jag ska ha med allt, men jag försöker få med så mycket som möjligt av förlossningsförloppet. Alla känslor och känslan i förlossningsrummet är svårt att beskriva. Detta par har kommit att betyda så mycket för mig och jag kommer alltid att bära med mig dom både i mina tankar och långt inne i mitt hjärta!

Natten mellan söndagen och måndagen fick jag ett sms av mitt Doulapar nr 3 att vattnet hade gått och att dom var på väg in på kontroll.

Någon timme semare fick jag ett meddelande "det är vattnet som har gått och jag ska stanna kvar för huvudet är inte fixerat".

Redan då hade jag gett upp sovandet, jag blir alltid lika förväntansfull som föräldrarna. :)

Fick ett till sms om att jag kunde gå upp och öta frukost i lugn och ro innan jag kom in till förlossningen. Haha vilket skämt, jag var ju redan redo och inte alls sugen på att äta frukost kl 5 på morgonen. Tvingade i mig några smörgåsar och fördrev tiden på shell select innan jag tyckte det var lagom att åka till förlosningen. ;)

Eftersom vattnet hade gått och huvudet inte var fixerat så var kvinnan tvungen att ligga ner helt plant till huvudet var fixerat. Det tog 28 timmar! Under dessa 28 timmar så hade kvinnan en del värkar så jag och mannen hjälptes åt att massera, klappa, värma vetekudde, peppa och bara vara nära. En gång i timme vände vi från sida till sida så inte kroppen skulle göra så ont, vi serverade dricka och mat. Kvinnan var tvungen att kissa på bäcken och fick inte gå på toaletten.

När kvällen kom så bestämde vi att jag skulle åka hem ett par timmar och försöka vila och återkomma under natten om det behövdes. Sagt och gjort. Var hemma hela tiden med telefonen vid kudden.

Kl 7 befann jag mig vid förlossningen igen för att vara med Doulapar nr 4 (läs föregående inlägg). Jag tittade in och sa godmorgon till par nr 3 som då hade försökt vila under natten, det hade gått sådär. Kvinnan hade haft värkar och var oerhört less på att ligga ner.

Kl 10 kom doktorn och kunde då konstatera att huvudet hade fixerat sig, halleluja! dessutom hade kvinnan öppnat sig 5 cm. Vilket befrielse, nu kunde kvinnan både gå på toaletten och få duscha. Dessutom kunde hon få komma upp och röra på sig, genast då kom värkarna lite mer regelbundet.

Kl 13.30 bestämdes det att man skulle ta hål på hinna nr 2 så mer vatten skulle gå, ge värkstimulerande för att få fart på värkarbetet. Eftersom kvinnan är snittad sedan tidigare så börjar man försiktigt med värkstimulerande för att se vad livmodern klarar av.

Under eftermiddagen och kvällen höjde man droppet sakta men säkert och kunde konstatera att värkarna blev både starkare och mer regelbundna. Tyvärr så öppnades sig inte kvinnan speciellt mycket mer än till 6 cm och huvudet ville inte riktigt rotera ner.

Tillsammans gjorde vi allt enligt konstens regler, kvinnan vilade, stod upp, dansade, gick, satt grensle över en stol. Jag och mannen fanns hela tiden vid hennes sida för att peppa och stötta, vi masserade, höll handen och försökte heja på så gott det gick. Under kvällens gången kände kvinnan att allt var totalt hopplöst "varför kan ingenting bara var lätt, det tycker jag att jag har förtjänat". Såklart tänkte jag!

Framåt 23-tiden började kvinnan andas lustgas. Under eftermiddagen och kvällen hade hon även fått akupunktur i syfte avslappning och smärtlindring.

Ett flertal undersökningar gjordes av både barnmorska och förlossningsläkare, bebisen ville inte roteras ner och värkarna kom bara med hjälp av dropp. Så fort kvinnan vilade och låg ner så sakta värkarna ner.

Kl 01 togs beslutet att förlösa bebisen med kejsarsnitt. Det går inte att höja det värkstimulerande droppet mer, det är nästan på max och förlossningen går inte framåt. Allt på samma gång kom, rädsla, oro, ångest och en lättnad. Nu skulle bebisen ut, vare sig den ville det eller inte. Efter lite prat och en massa tårar så inser paret att detta är ändå bäst, kvinnan är trött och oron börjar sakta krypa sig på. Mitt jobb som Doula i det här läget är att fokusera på målet, en frisk liten levande bebis ska ut. Pappan är riktigt redo för att möta bebis, nu är han trött på att vänta, en otålig man som helst hade ha velat haft ut bebisen för länge sen :)

Det är ingen brådska upp till operation för bebisen mår bra. Kvinnan får duscha i lugn och ro, alla sladdar kopplas bort. En kateter sätts.

Ca 01.30 rullar vi upp och jag får ännu en gång byta om till blå smurfkläder, men va gör det när en bebis ska se dagens ljus för första gången! :)

Allt går lugnt till, ingen stress alls. Vi kan prata och bara vara.

Kl 02.38 den 11/4 föds en sån fin liten gosse med god lungkapacitet som skriker innan han ens är ute! En välskapt gosse på 4,2 kg och 53 cm lång. :)

Utan att bry mig så forsar mina tårar ner så det är svårt att fokusera på att ta alla kort. En barnläkare och den nyblivna pappan försvinner iväg en sväng för att rutinkolla bebisen. Allt är bra och snart läggs han hos sin mamma!

Den lilla familjen har äntligen fått sin bebis, en frisk liten gosse.

Mamma och pappa har blivit tvåbarnsföräldrar! :)

Det har tagit mig lång tid att skriva denna förlossningen, jag har inte vetat hur jag ska börja eller sluta. Jag har inte vetat hur mycket jag ska skriva eller hur lite.

Jag har haft mycket kontakt med familjen sedan förlossningen och i dag skrev jag att jag skulle blogga om det. Då fick jag detta meddeland:

"Min förlossning kan ju avskräcka vem som helst från att bli gravid. Konstigt nog upplever jag den inte som hemsk som den kanske var rent medicinskt. Det var också bra att de avbröt i tid så det blev ett snitt i lugn och ro"

Jag som Doula upplevde förlossningen som väldigt fin och lugn. Samspelet mellan manen och kvinnan var oerhört fint och jag tyckte att vi alla hade fin kontakt. Kvinnan andades på hur bra som helst och jag hörde aldrig ett ljud av hennes andning. Även ett sterilt snitt på ett operationsbord kan vara hur underbart som helst, den känslan som infann sig när gossen kom ut går inte att beskriva. Att ligga naken med öppen buk är helt oviktigt när deras bebis precis kommit ut!

Efteråt förklarar förlossningsläkaren att det var bra att det blev ett snitt i tid. Bebisen låg fel med huvudet och var inte alls redo att rotera ner. Dessutom var livmoderväggen tunn (om det nu heter så?) så med mer värkstimulerande dropp hade den förmodligen brustit.

Kvinnan skickar åxå ett meddelande och säger på ett skämtsamt sätt "Det värsta med förlossningen är när mannen klagade på kaffet när jag hade varit sängliggandes i 27 timmar" :)

Kl 07.00 den 10/4 på förlossningen mötte jag två förväntansfulla och något nervösa föräldrar som inom ett par timmar skulle få träffa sina bebisar.

Vi blev visade in på ett förlossningsrum där barnmorskan gick igenom alla rutiner för hur allt skulle gå till, även doktorn kom förbi och sa hej innan. Kvinnan fick klä om, sätta nål i handen, ta blodprov och få en kateter.

kl 9.30 rullade vi upp på operation, jag och pappan fick klä om till fin fina operationskläder och blev sedan visade till vår plats, på var sin stol precis vid kvinnans huvud. Jag hade kameran redo i min hand hela tiden!

Strax efter kl 10 föddes två fina bebisar, en tjej och en kille. Hur fina som helst! :) Tjejen vägde 1 kg mer än pojken och var 3 cm längre. Pappan fick följa med bebisarna ut medan barnläkarna skulle kolla på tvillingarna ordentligt. Tjejen hade svalt lite väl mycket fostervatten och hade det svårt med andningen en stund, så det behövdes lite extra hjälp. Pojken fick snabbt komma tillbaka till sin mamma som fortfarande låg på operation och blev sydd.

Tjejen fick sedan åxå komma in en liten stund till sin mamma för att sedan stanna kvar hos doktorn för lite extra hjälp med andningen.

Nu är båda bebisarna med sina föräldrar och mår bra igen! Det blev till slut en mycket bra och fin förlossning och jag tror alla är glada och nöjda över två välskapta och fina barn!

Eftersom det inte alltid går att planera in när bebisar ska födas så fick jag efter en stund lämna kvar föräldrarna och bebisarna för att springa ner på förlossningen igen....

Mer om det i ett annat inlägg! :)

Tvillingarna är fortfarande i sin mammas mage. Vi var på en till Hinnsvepning i tisdags, men inget har hänt sedan förra gången. Förlossningsläkaren överlägger med en kollega och tillsammans bestämmer dom att kejsarsnitt vore det bästa. Deras motivering är

"eftersom tvillingarna inte visar några tecken på att göra sig redo för vaginal förlossning, ena tvillingen ligger med huvudet uppåt och livmodertappen fortfarande är bakåtböjd och lång, dessutom  har det blivit kejsarsnitt innan så tror vi att en igångsättning skulle påverka livmodern alldels för mycket för att det ska vara bra".

Dagen efter är vi på förlossningen för att "skrivas in" inför nästa vecka då kejsarsnittet ska ske. Ett ultraljud görs och då visar det att tvilling nr 2 har vänt på sig och ligger med huvudet åt rätt håll. Det sägs då:

"tvillingarna är välkomna att komma ut vaginalt innan nästa vecka om dom vill annars måste vi ta ut dom med kejsarsnitt".

Pappan är nog mer lättad än kvinnan då han känner att det ska bli skönt att tvillingarna ska komma ut så han slipper oroa sig mer medan kvinnan är besviken över eventuellt kejsarsnitt då hon hade en önskan om vaginal förlossning.

Det kan bli en spännande helg!

På söndag är det dessutom bf för mitt andra par (nr 3 om det ska vara ordentlig ordning).

Glad Påsk! :)

I dag var jag på besök hemma hos mitt Doulapar som fick en liten Olivia den 25:e mars. Hon är så söt och super lik sin storebror. Det var så mysigt att hålla bebis, prata förlossning och bara mysa och givetvis dricka en massa kaffe. :)

Vi pratade igenom hela förlossningen och allt arbete kvinnan gjorde hemma. Hon fick ge sin syn på allt, pappan fick ge sin och jag gav min. Alla vi tyckte att förlossningen var fin och gick snabbt. Paret tyckte att barnmorska var duktig, lugn och trevlig!

Visst är det roligt med förlossningar, fler bebisar men det känns så tomt nu. Man följer ett par i flera månader och nu är allt "klart".

Skulle vilja samla alla mina Doulapar och aldrig släppa dom! :)