Detta inlägg kan blir hur långt som helst om jag ska ha med allt, men jag försöker få med så mycket som möjligt av förlossningsförloppet. Alla känslor och känslan i förlossningsrummet är svårt att beskriva. Detta par har kommit att betyda så mycket för mig och jag kommer alltid att bära med mig dom både i mina tankar och långt inne i mitt hjärta!

Natten mellan söndagen och måndagen fick jag ett sms av mitt Doulapar nr 3 att vattnet hade gått och att dom var på väg in på kontroll.

Någon timme semare fick jag ett meddelande "det är vattnet som har gått och jag ska stanna kvar för huvudet är inte fixerat".

Redan då hade jag gett upp sovandet, jag blir alltid lika förväntansfull som föräldrarna. :)

Fick ett till sms om att jag kunde gå upp och öta frukost i lugn och ro innan jag kom in till förlossningen. Haha vilket skämt, jag var ju redan redo och inte alls sugen på att äta frukost kl 5 på morgonen. Tvingade i mig några smörgåsar och fördrev tiden på shell select innan jag tyckte det var lagom att åka till förlosningen. ;)

Eftersom vattnet hade gått och huvudet inte var fixerat så var kvinnan tvungen att ligga ner helt plant till huvudet var fixerat. Det tog 28 timmar! Under dessa 28 timmar så hade kvinnan en del värkar så jag och mannen hjälptes åt att massera, klappa, värma vetekudde, peppa och bara vara nära. En gång i timme vände vi från sida till sida så inte kroppen skulle göra så ont, vi serverade dricka och mat. Kvinnan var tvungen att kissa på bäcken och fick inte gå på toaletten.

När kvällen kom så bestämde vi att jag skulle åka hem ett par timmar och försöka vila och återkomma under natten om det behövdes. Sagt och gjort. Var hemma hela tiden med telefonen vid kudden.

Kl 7 befann jag mig vid förlossningen igen för att vara med Doulapar nr 4 (läs föregående inlägg). Jag tittade in och sa godmorgon till par nr 3 som då hade försökt vila under natten, det hade gått sådär. Kvinnan hade haft värkar och var oerhört less på att ligga ner.

Kl 10 kom doktorn och kunde då konstatera att huvudet hade fixerat sig, halleluja! dessutom hade kvinnan öppnat sig 5 cm. Vilket befrielse, nu kunde kvinnan både gå på toaletten och få duscha. Dessutom kunde hon få komma upp och röra på sig, genast då kom värkarna lite mer regelbundet.

Kl 13.30 bestämdes det att man skulle ta hål på hinna nr 2 så mer vatten skulle gå, ge värkstimulerande för att få fart på värkarbetet. Eftersom kvinnan är snittad sedan tidigare så börjar man försiktigt med värkstimulerande för att se vad livmodern klarar av.

Under eftermiddagen och kvällen höjde man droppet sakta men säkert och kunde konstatera att värkarna blev både starkare och mer regelbundna. Tyvärr så öppnades sig inte kvinnan speciellt mycket mer än till 6 cm och huvudet ville inte riktigt rotera ner.

Tillsammans gjorde vi allt enligt konstens regler, kvinnan vilade, stod upp, dansade, gick, satt grensle över en stol. Jag och mannen fanns hela tiden vid hennes sida för att peppa och stötta, vi masserade, höll handen och försökte heja på så gott det gick. Under kvällens gången kände kvinnan att allt var totalt hopplöst "varför kan ingenting bara var lätt, det tycker jag att jag har förtjänat". Såklart tänkte jag!

Framåt 23-tiden började kvinnan andas lustgas. Under eftermiddagen och kvällen hade hon även fått akupunktur i syfte avslappning och smärtlindring.

Ett flertal undersökningar gjordes av både barnmorska och förlossningsläkare, bebisen ville inte roteras ner och värkarna kom bara med hjälp av dropp. Så fort kvinnan vilade och låg ner så sakta värkarna ner.

Kl 01 togs beslutet att förlösa bebisen med kejsarsnitt. Det går inte att höja det värkstimulerande droppet mer, det är nästan på max och förlossningen går inte framåt. Allt på samma gång kom, rädsla, oro, ångest och en lättnad. Nu skulle bebisen ut, vare sig den ville det eller inte. Efter lite prat och en massa tårar så inser paret att detta är ändå bäst, kvinnan är trött och oron börjar sakta krypa sig på. Mitt jobb som Doula i det här läget är att fokusera på målet, en frisk liten levande bebis ska ut. Pappan är riktigt redo för att möta bebis, nu är han trött på att vänta, en otålig man som helst hade ha velat haft ut bebisen för länge sen :)

Det är ingen brådska upp till operation för bebisen mår bra. Kvinnan får duscha i lugn och ro, alla sladdar kopplas bort. En kateter sätts.

Ca 01.30 rullar vi upp och jag får ännu en gång byta om till blå smurfkläder, men va gör det när en bebis ska se dagens ljus för första gången! :)

Allt går lugnt till, ingen stress alls. Vi kan prata och bara vara.

Kl 02.38 den 11/4 föds en sån fin liten gosse med god lungkapacitet som skriker innan han ens är ute! En välskapt gosse på 4,2 kg och 53 cm lång. :)

Utan att bry mig så forsar mina tårar ner så det är svårt att fokusera på att ta alla kort. En barnläkare och den nyblivna pappan försvinner iväg en sväng för att rutinkolla bebisen. Allt är bra och snart läggs han hos sin mamma!

Den lilla familjen har äntligen fått sin bebis, en frisk liten gosse.

Mamma och pappa har blivit tvåbarnsföräldrar! :)

Det har tagit mig lång tid att skriva denna förlossningen, jag har inte vetat hur jag ska börja eller sluta. Jag har inte vetat hur mycket jag ska skriva eller hur lite.

Jag har haft mycket kontakt med familjen sedan förlossningen och i dag skrev jag att jag skulle blogga om det. Då fick jag detta meddeland:

"Min förlossning kan ju avskräcka vem som helst från att bli gravid. Konstigt nog upplever jag den inte som hemsk som den kanske var rent medicinskt. Det var också bra att de avbröt i tid så det blev ett snitt i lugn och ro"

Jag som Doula upplevde förlossningen som väldigt fin och lugn. Samspelet mellan manen och kvinnan var oerhört fint och jag tyckte att vi alla hade fin kontakt. Kvinnan andades på hur bra som helst och jag hörde aldrig ett ljud av hennes andning. Även ett sterilt snitt på ett operationsbord kan vara hur underbart som helst, den känslan som infann sig när gossen kom ut går inte att beskriva. Att ligga naken med öppen buk är helt oviktigt när deras bebis precis kommit ut!

Efteråt förklarar förlossningsläkaren att det var bra att det blev ett snitt i tid. Bebisen låg fel med huvudet och var inte alls redo att rotera ner. Dessutom var livmoderväggen tunn (om det nu heter så?) så med mer värkstimulerande dropp hade den förmodligen brustit.

Kvinnan skickar åxå ett meddelande och säger på ett skämtsamt sätt "Det värsta med förlossningen är när mannen klagade på kaffet när jag hade varit sängliggandes i 27 timmar" :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

.... Det var länge sen julibebisen tittade ut, den 5:e juli föddes en super söt liten gosse. Det var ett bra tag sedan men ska försöka knåpa ihop mina tankar kring förlossningen.   Jag hade bestämt med mitt doula-par att jag skulle ha ledigt fr...

Jag googlade lite och kom in på Barnsidan.se och där fann jag ett samtal mellan Gudrun Abascal och Doulan Mia Althoff . Gudrun fick frågan:  Jag själv jobbar ibland med doulauppdrag, tror du att doulor behövs? Varför?   Gudrun svarar: -Doulor b...

Nästa vecka börjar jouren för mitt Doulapar som har bf i början på juli. I dag fick jag ett sms om att slemproppen har gått. Vi får väl se om det kan leda till mer. Ibland är förlossningen nära när slemproppen har gått och ibland får man vänta i et...

Hej! Försökte skriva ett inlägg för någon vecka sedan men det kom visst inte upp. Det var länge sen jag skrev något. Det beror mest på att Hösten/vintern har varit full med jobb och inget Doulande sedan Oktoberbebisen Alice.   Jag började ett...

Nu äntligen är min Doulabebis nr 7 här. Det började med vattenavgång, sega värkar som inte ville ta fart och en liten filur som låg snett och inte ville tränga ner ordentligt. Efter noga övervägande och många olika försök till att få bebisen rätt så ...