I Göteborg nu pågår Baby - Barnmässan och på plats finns representanter från Födelsehuset. Östra sjukhuset i Göteborg ska bygga ut och då vill Födelsehuset att det ska finnas en ABC - förlossning.

I dag finns det en artikel med i Göteborgs Posten om just detta http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.603193-bygg-ut-ostra-sjukhuset-for-abc-forlossningar

Amning är ett ämne som det alltid diskuteras mycket om. Jag är för amning, jag vill att alla (om det går) ska få uppleva amningen. Det är mysigt, ger närhet, trygghet och är oerhört bra för det nyfödda barnet.

Med mitt första barn Love gick inte amningen lika bra. Love skrek väldigt mycket de första veckorna och det började redan på BB. Nu ett par år efteråt kan jag känna att jag inte fick den hjälp jag behövde. Jag bad inte heller om hjälp. Men som förstagångsförälder kan det i bland vara svårt att veta när och om man ska be om hjälp.

Love hade svårt att ta bröstet eftersom han skrek så mycket vilket resulterade i att vi också gav flska, vilket gjorde Love förvirrad. När han tog flaska kunde han inte bröstet och så tvärtom. Det hela slutade med att han vägrade ett bröst så att jag bara ammade på det ena och det resulterade i att mjölken sinade. Efter 3 veckor slutade jag med helamning och efter 6 veckor slutade jag amma helt. Det blev en fröjd för både mig och Love, jag slapp vara frustrerad och Love slapp skrika.

Nu efteråt vet jag att det finns hjälp att få, nästan alla kan amma men det tar TID att få det att fungera ordentligt. Vi fick reda på att Loves mage inte tålde proteinet i mjölket, det var därför han skrek. Hade jag förstått det tidigare eller hade en läkare eller kvinnan på bvc gett mig tips att sluta med mjölkprodukter så hade allt gått mycket smidigare.

Det är svårt till en början att få till det med amningen, men ge det tid, flera veckor (ibland månader). När det sedan fungerar är det underbart att amma!

Med mitt andra barn hade jag med mig allt som jag lärde mig med Love. Det gick jätte bra att amma från första stund och jag bad om hjälp på BB. Jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ville ha mycket hjälp med amningen på BB. Jag ammade Signe tills hon själv inte ville mer och då var hon 6,5 månader.

Fast än jag inte har något riktigt doula uppdrag ännu så får jag ändå användning av mina kunskaper. Det är många som vill vill ha tips, råd och någon att prata förlossning med. Eftersom jag älskar att prata graviditeter och förlossningar så ställer jag gärna upp på en massa prat! I bland kan det räcka för kvinnor och deras partner att bara få prata av sig innan förlossningen, ställa frågor och få en massa "bra ha" tips att ha med sig i tankarna när det väl sätter igång. Alltså behövs jag inte alltid bara på förlossningen utan det kan räcka med stöd innan och/eller efter för att prata om sin förlossning, få tips och råd gällande amningen och första tiden med bebisen.

Det här med att jag måste vara med på 3 förlossningar är svårt. Jag ser svårigheter som jag vill försöka övervinna. Jag ser en osäkerhet hos kvinnor när jag pratar om mitt arbeta som doula. Många ser på mig som jag ska försöka ta över deras förlossning, ta över partners roll i förlossningsrummet. Många kommenterar "det är säkert bra med en doula men inget som jag tror vi behöver, det är inget för oss".

Jag var precis likadan innan jag födde mina barn men nu hoppas jag på att vi är fler doular när jag förhoppningvis ska föda fram nr 3 och kan finna en doula som jag och min sambo känner tillit till.

Jag skulle vilja att fler ser mig som en tillgång. Det finns inget att förlora, jag kostar inga pengar och det finns inga måsten. Man får och kan ändra sig på vägen. Man kan ringa mig mitt i natten, när som helst. Trivs man inte med mig är det bara att be mig gå. Allt handlar om kvinnan som föder och hennes partner.  Det finns inga rätt eller fel, allt handlar om vad ni vill och er önskan om hur ni vill föda fram ert barn!

Vill inte ni så kanske ni har andra vänner och bekanta som kan tänkas behöva en doula. Ta gärna kontakt för ett första möte. Ett besök där man träffas och pratar lite kring önskemål om den stundande förlossningen. Ett första möte där vi träffas och skapar kontakt. Det är inte förren efter det första mötet man bestämmer sig för om man vill ha en doula.

En doula är inte till bara för förlossningsrädda kvinnor utan för alla!

Det finns en intressant artikel att läsa av Ulla Waldenström där hon har skrivit att "doulor behövs" utifrån forskning som har gjorts. Tyvärr kan jag inte länka den men här är adressen http://www.doula.nu/artiklar/article4.htm 

Från första till andra förlossningen var det totalt annorlunda. Under graviditeten hade jag gått på samtal hos en bm på Aurora. Det hjälpte mig jätte mycket att bearbeta och förstå Loves förlossning. Bm på Aurora fick mig att förstå att det behöver inte bli så nästa gång, oftast går det mycket snabbare. Tillsammans med Aurora skrev vi ett förlossningsbrev, där det stod vilket stöd jag ville ha och framförallt att jag när som helst skulle få abryta min förlossningen och avsluta den med kjesarsnitt. Även förlossningsläkaren godkände detta med sin signatur. Att få detta lovat på ett papper var oerhört viktigt för mig.

Signes förlossning startade med ordentliga förvärkar natten till en fredag, hela natten hade jag onda och regelbundna värkar. Men inte så onda att jag inte klarade av att ligga kvar i sängen. Dessutom gick slemproppen på natten och då ringde jag förlossningen bara för att tala om att nu kanske det var på g. Den som svarade var den bm som jag hade haft på Aurora, vilket gjorde mig väldigt lugn.

Framåt morgon avtog alla värkar, från regelbundna till inget. Jag somnade gott och sov ett par timmar tills väckarklockan ringde. Love fick åka till farmor i fall det skulle sättas igång igen och Jerry stannade hemma från jobbet.

Hela fredagen gick utan några värkar men jag kände mig en aning orolig i fall det var vatten blandat i slemproppen. På fredagskvällen runt kl 20 åkte vi in på en kotroll. Allt var bra med bebisen och vattnet hade inte gått. Vi fick åka hem och hoppas på att värkarna skulle starta under natten, dessutom fick jag med mig en sovdos i fall jag inte skulle kunna sova.

Vi åkte vidare till Love för att hälsa på och äta middag, vi hade tänkt att med honom hem om inget skulle hända under kvällen. Men precis när vi sätter oss i bilen efter förlossningen drar allt igång, då är kl ca 21. Inget är speceiellt regelbundet men det gör ONT. Vi väljer ändå att åka till svärföräldrarna för att få lite mat. Hemma hos dom mitt i maten drar allt igång, ont, det gör ont och det är regelbundet. Jag vandrar runt och tror mig kunna andas igenom allt. Vill ha sambon som stöd och håller honom hårt i händerna under varje värk.

Vi väljer att avsluta middagen och åker hem, inte till förlossningen. Jag är trött och vill hem och sova. Väl hemma går sambon och lägger sig och jag lägger mig i soffan i tron om att få sova lite mellan värkarna, tar då sovdosen.

Värkarna tilltar och jag vet inte hur jag ska ta mig från soffan till toaletten då jag känner att jag måste spy. Jag lyckas rulla ner från soffan och kryper ut till köket, där spyr jag.

Sen säger jag bara till sambon "ring förlossningen för nu åker vi". Förlossningen vill veta hur långt det är mellan värkarna medan jag försöker tala om "att det struntar jag i för nu vill jag ha lustgas".

Vi kommer in till förlossningen kl 02.20 och då är jag öppen 3 cm och känner total katastrof. Får tillbaka känslan från Loves förlossningen och känner mig lurad. Ber om lustgas men bli erbjuden petidin. Tar den och säger att jag gör vad som helst bara jag får sova lite. Jag väljer att inte byta om till sjukhuskläder, vill bara vara ifred och känner mig totalt nere.

Bm säger att det bästa är att försöka sova lite, får lägga mig i en mjukare säng medan sambon får ta förlossningssängen. Precis när jag bytt säng och ca 10 min efter petidinet går vattnet och genast då trycker det på, krystvärkar!

Bm tvingar av mig byxorna och känner att jag nästan är fullt öppen. Och då skriker jag "nu banne mig SKA jag ha lustgas". Dags att byta tillbaka till förlossningenssängen och sen går det fort! Hinner bara över till den andra sängen innan jag får börja krysta, och på 15 min är lilla Signe ute kl 03.40

Vi hann vara på förlossningen i 1 timme och 20 min. En snabb förlossningen som i det stora hela var underbar och lätt. Men det gjorde väldigt ont och jag upplevde värkarna som mer kraftiga än med Loves förlossningen. Dessutom var värkarna mer intensiva och jag fick kortare vila emellan. Men jag var inte lika trött och kände mig inte totalt utmattad. Jag kände genast ett lyckorus och kunde ta till mig Signe på en gång och gapade högt hela tiden "fy fan så ont men gud så fin hon är".

Jag hade lustgas under krystvärkarna samtidigt som jag höll hårt i sambons hand

Mina första förlossning med Love tog väldigt lång tid. Hade lång latensfas med regelbundna värkar från start. Det hela började med att vattnet gick, natten mellan bf och bf+1.

Genast blev jag exalterade och trodde att NU skulle vi föda barn. Men värkarna gick att hanetara hela natten men det gick inte att sova eftersom jag var totalt uppe i det blå med uppfattningen om att jag snart skulle föda.

Inne på en kontroll tidigt på morgonen. Allt var bra med bebisen men fick åka hem igen och vänta på starka och regelbundna värkar. Bm kollade inte hur mycket jag var öppen pga infektionsrisken som finns när vattnet har gått.

Vi var hemma hela dagen och kvällen. Vattnet fortsatte att sippra så jag tvingade min sambo att tvätta. Jag försökte härda ut dagen med att vila och äta men det var lättare sagt än gjort.

På natten kl 01 åkte vi tillbaka till förlossningen, då kände jag att det behövdes smärtlindring. Bm satte ett ctg som visade att bebisen mådde bra. För att få smärtlindring ville barnmorskan kolla hur mycket jag hade öppnat mig. Jag var endast öppen 3 cm, vilket kändes som ett skämt men vi trodde ändå att innan förmiddagen skulle bebisen ha kommit.

Jag fick en sovdos och petidin som gjorde att jag kunde slappna av lite och slumra till någon timme men vaknade med ett ryck varje gång värken kom och kvinnan i rummet intill skrek.

På förmiddagen var jag öppen 4 cm och fick pröva på lustgasen samtidigt som jag kräktes kaskader och bm ville att jag skulle upp o röra på mig. Till en början gick jag med på det mesta men ju längre tiden gick desto mindre energi hade jag. Till slut ville jag bara ligga i sängen och bara vara ifred, speciellt mellan värkarna. Men lustgasen blev min bästa vän!

Tidig eftermiddag fick jag ryggbedövning och värkstimulerande dropp, då var jag öppen knappt 5 cm. En till ryggbedövning fick sättas lite senare då den första satt fel. När allt var rätt och det värkstimulerande var på topp, då gick det fort. Jag öppnade mig 5 cm på kort till, krystade i 1 timme och 10 min innan Love kom till världen. från första onda värken tills han var ute tog nästan exakt 40 timmar. Under förlossningen var jag mest irriterad, trött och illamående. Ville inte alls göra som bm sa till mig och var mest bara motsträvig.

Denna förlossning vill jag inte att någon ska behöva uppleva!

I går avslutades min utbildning i Göteborg. Snart är jag en en fullvärdig ODIS doula. Jag behöver vara med på 3 förlossningar för att få mitt diplom. Det ska bli underbart att få vara med att hjälpa och stödja blivande föräldrar i deras förlossning.

Jag vet redan nu att jag har två blivande föräldrarpar som jag ska få vara med att förbereda. Jag ska få praktisera mina nya kunskaper och förhoppningvis kunna vara ett sådant bra stöd för att deras blivande förlossning ska bli så bra som möjligt, att deras förlossningen ska bli som dom vill ha den! Givetvis hoppas jag att vi fattar tycke för varandra och att föräldrarparen känner sig bekväma och lugna tillsammans med mig så jag kan få vara med och uppleva deras förlossning!

En doula kan aldrig - och ska aldrig - ta över partnerns plats. Partnern är alltid det viktigaste stödet för mamman.

En del partners kan vara tveksamma till att ha med en doula. De kan oroa sig för att doulan ska ta över deras uppgift. Det är inte alls doulans roll att ta över utan att finnas som ett stöd för båda två.

Många pappor eller partners upplever att doulans närvaro tar bort en del av pressen som ligger på denne som ensam partner, vilket gör att de då kan vara ett bättre stöd åt mamman. Doulan kan visa partnern hur denne kan massera, guida eller stödja kvinnan och gör på det sättet partnern ännu mer delaktig under förlossningen. Att partnern får bra verktyg att kunna hjälpa.

En partner som är orolig, stressad och spänd förmedlar dessa känslor till mamman, omedvetet. En partner som är lugn och trygg är den bästa hjälpen och stödet. Man kan med andra ord säga att doulan stödjer partnern till att bli ett ännu bättre stöd.

Partnern är oersättlig för kvinnan och barnet, men saknar oftast den kunskap och den erfarenhet av förlossningar som doulan har. Detta gör doulan till ett perfekt komplement till förlossningen vars främsta lag är att stötta bägge föräldrarna. Att förmedla trygghet och tro på kvinnans och parets egna kraft och resurser (www.doula.nu).